Adrian är den finaste, underbaraste o goaste på alla sätt o vis. Han är oftast snäll på dagarna, sover mest. Däremot på kvällarna är det skrik, skrik som gäller. Sen på natten är han snäll igen, vilket är tur!
Men jag känner ändå att jag inte orkar..jag hade tänkt mig att bara han va ute skulle jag inte känna mig så låst...eller hur...nu är jag ju mer låst than ever. Det som stressar mig mest är amningen, jag fattar inte grejen med det. Jag skulle helst vilja pumpa ut mjölk o ge honom i flaska då vet jag att han får det han ska o behöver inte känna mig osäker om han måste hänga på mitt bröst hela tiden. Jag har verkligen inte tålamod till det!
Dessutom har A´s pappa varit här nu 3 jävla kvällar i rad vilket gör mig galen! Bebisen är en vecka gammal, kan inte han fatta att det är för tidigt, eller kan inte han son fatta det o säga till!! Imorhon kommer BVC hit, då måste jag verka stark , annars kommer hon tro att jag fått förlossningendepp o ta min bebis! Jag fick inte den där 3 dgr bluesen, men en veckas bluesen istället! Hoppas bara den går över!
1 kommentar:
Haha, ja det går säkert över, själv har jag haft bluesen i två och ett halvt år =) Men det är lika bra å vardagsklaga lite tycker jag, på så sätt känns det som att man garderar sig och håller borta dom riktiga katastroferna. =) Ibland kan det kännas AS jobbigt, men nästa minut bara bubblar man över av kärlek å känner sej så överväldigande kär i sin lille prins så det är bara inte klokt. Det är love 4-ever. Kram på er!
Skicka en kommentar