Varje gång Adrian blir sjuk påminns jag om den där sårbarheten jag alltid känner sen jag fick barn men som då blir extra påtaglig. Det är så hemskt att se sitt lilla barn kämpa med feber o snor o hosta. Man vill hjälpa men det är inte mycket man kan göra, då känner man sig så otroligt maktlös och sårbar.

Det var så annorlunda när allt bara handlade om en själv, nu ser man mycket på ett annat sätt.

Förhoppningsvis är vi båda på bättringsvägen nu. Tror inte han har så mkt feber längre, men han är snorig o hostig. Jag känner mig ok i min förkylning men ligger fortfarande minus på sovkontot så det är mer det.